Ok. Nu har han åkt. Trodde det skulle bli lite lättare. Att jag liksom var lite van. Men det smärtar oerhört.

Det gör så ont i hjärtat så det känns som det ska brista. När man kramar om sitt barn, snusar lite på det och vill minnas doften sedan vinkar farväl när det försvinner utom synhåll och man inte vet om eller när man ses igen, då går det inte att hålla tillbaka tårarna .

Tanken är ju såklart att allt ska gå bra och att de kommer att få en fantastisk upplevelse och ibland så är det så rätt som min man säger att jag inte ska tänka så mycket.

Men det är inte lätt att låta bli när jag vet vad som hände en flicka som var över samtidigt som vår dotter som aldrig kom hem, vars föräldrar fick det värsta meddelande man kan få och det jag skrivit tidigare som hände dotterns familj och att vi fick hem henne i livet.

Men som sagt det som sker det sker och hälften av det man oroar sig för händer aldrig och resten händer ändå har jag läst. Så jag måste sluta tänka och bara hålla tummarna att allt går bra och att han får det riktigt bra.