Just nu känns det kanske jobbigt igen för att hon ska flytta och börja högskolan på annan ort.

Nu har hon varit hemma i sommar och nu kommer den där separationen igen. Känslorna kommer såklart tillbaka och vad som höll på att hända förra gången vi skickade iväg henne. 

 Ok, tänk klart nu, hon är åtminstone i Sverige. Båda är i Sverige även om de bor utspridda i landet så finns de här.

Måste ändra på mitt tänk.  Måste fatta att nu och kanske 5 år framåt så är det JAG som ska vara i fokus tillsammans med min man. Nu kan vi ha den där egen tiden som alla pratar om.

 Men nu börjar mina mardrömmar.

 Jag vaknar varje natt med ett ryck,  jag gråter, har hjärtklapplning och  är alldelse genom svett.

Jag vill inte att hon kör ut på kvällarna,  om hon glömmer att sms:a när hon kommit fram och dessutom inte svarar när jag ringer då börjar jag gråta och hjärtat slår dubbelslag.

 Sover man dåligt så funkar inte resten heller så bra.

 Jag måste fortsätta att vara glad och trevlig på min firma mot mina kunder, jag måste fortsätta att lyssna på mina vänner, vi måste fortsätta att ta hand om svärmor och svärfar som bara kräver mer och mer.

 Kanske  inte konstigt att jag ibland inte riktigt vet var jag är påväg eller vad jag ska göra.

 Jag kanske borde prata med någon,  men psykiatrin har ju inte ens tid med dem som är sjuka och har problem. Då känns det lite löjligt att ringa och säga att man är lite ledsen.

Det blev en jobbig tid framöver  för dottern. Överallt hon gick mötte hon ju folk som undrade varför hon redan var hemma. Hon fick krishantering av ungdomspsykiatrin, hjälp av sina kompisar och oss så mycket vi kunde. Man vet ju inte riktigt hur man hanterar sådana här känslor eller vad hon går igenom i sina tankar. Till slut kunde hon prata om det utan att börja gråta, åtminstone de flesta gångerna. Och mardrömmarna verkar ha lugnat ner sig.

När äntligen dagen kom som vi fick hämta vår dotter på flygplatsen så kändes det som ALLA pojkar och flickor i 5 och 6 årsåldern var där. Men vi kan ju inte skydda henne från att se barn i de åldrarna. Det här är något som hon måste leva med i resten av sitt liv.

 Det går inte att beskriva hur skönt det var att äntligen få krama om sin dotter och få gråta ihop.

  När sedan sonen också kommer hem och hela familjen är samlad så fattar man vad som kunde ha hänt. Det känns otroligt skönt att få kramas hela familjen igen.

Vår dotter hade gått en fotokurs i Truckee så det fanns väldigt många foton som var jobbiga att titta på men som förhoppningsvis en dag kommer att vara till glädje både för henne och för pappan som fick ett usb minne med alla bilderna från både semestern och vardags livet med barnen.

 Vet du vad det värsta är mamma säger dottern till mej, det är att jag  varit mer med hans barn de senaste 7 månader än vad han varit själv och nu har han dem inte längre. 

Men en sak är jag otroligt glad över säger hon och det är att jag stod på mej och bad Katie, fastän jag visste att hon kunde bli arg,  att jag skulle få göra några ärenden innan vi åkte. Så hon bad sin man föja med dem och åka skidor den eftermiddagen istället. Det var det sista han gjorde med sin familj.  

Dotterns 20-årsdag blev väl inte som hon tänkt sig från början. Jag hade så gärna viljat vara hos henne,  men alla vännerna hon skaffat i USA, både svenskar, amerikanare, tyskar, brasilianare m.fl var ute med henne på kvällen och åt middag. Detta blev då även en avskedsfest.

Två dagar senare var det begravningsgudstjänst.

Hon ville stanna på denna och det var nog klokt av henne. Det blev trots allt lite mer av ett avslut.

 Hon blev körd upp till huset när hon ville så hon var tillbaka flera gånger och pratade med pappan, släkt och vänner till familjen som hon träffat under de 7 månader hon han vara där.

 Farmodern och mormodern hade bakat den födelsedagstårtan som Katie och barnen hade förberett till henne. Flickan tyckte det var så spännande när vår dotter skulle fylla tjugo för då var hon inget barn längre utan vuxen som mamma och pappa hade hon sagt det lilla hjärtat.

Så blev det inte.

När hon kommer hem på söndags kvällen står det flera bilar vid huset som hon inte känner igen. Hon går in och möter farmorn till barnen som slår sig för ansiktet och bara ropar ”Du lever, du lever! Vi visste inte om du var i planet med Katie och barnen för du var ju alltid med dem!

De har störtat med flygplanet. Det slog i en bergsvägg och började brinna så alla är döda.

Härefter börjar en förvirrad, intensiv konstig vecka för oss alla. CultureCare som var dotterns aupair organisation som hon åkte med skötte detta mycket bra.

 De flyttade henne till LCC:n som var en mycket trevlig och omtänksam kvinna.

 De var rädda för att hon skulle glömas bort i allt kaos i familjen där hon varit men de behandlade henne också väldigt väl.

Tillbaka till den hemska dagen. När skyp äntligen startat och jag ser min dotter som står där och bara gråter förstår jag att något gått väldigt fel. Hon lugnar ner sig lite och får fram ”Katie och barnen har störtat med flygplanet” .

 Jag sjunker ihop vid sängen och bara skakar. Nu kändes det hur långt bort hon var. Det gick inte att ta sig dit på någon timme och bara finnas till hands. Hon skulle ju bara dit och passa barn och hamnar i en sådan fruktansvärd  familje tragedi.

 Dottern berättar för oss att hon fått lov att vara ledig denna helg och gå på NHL-hockey för hon skulle fylla 20-år på tisdagen  men Katie ändrade på allt.

De skulle åka och hälsa på en väninna och är man barnflickan så är det bara att följa med. De packade privatplanet och flög iväg på torsdagen och hade trots allt som tur är två fantastiska dagar ihop.

 Sedan var det ordnat så att hon fick åka inrikesflyget till San Jose där kompisarna höll hus,  för att dagen efter ta bilen hem med dem. Hon blev lämnad på flygplatsen, hoppar ur bilen och säger ” Hejdå barn vi ses hemma imorgon! ”