Tillbaka till den hemska dagen. När skyp äntligen startat och jag ser min dotter som står där och bara gråter förstår jag att något gått väldigt fel. Hon lugnar ner sig lite och får fram ”Katie och barnen har störtat med flygplanet” .

 Jag sjunker ihop vid sängen och bara skakar. Nu kändes det hur långt bort hon var. Det gick inte att ta sig dit på någon timme och bara finnas till hands. Hon skulle ju bara dit och passa barn och hamnar i en sådan fruktansvärd  familje tragedi.

 Dottern berättar för oss att hon fått lov att vara ledig denna helg och gå på NHL-hockey för hon skulle fylla 20-år på tisdagen  men Katie ändrade på allt.

De skulle åka och hälsa på en väninna och är man barnflickan så är det bara att följa med. De packade privatplanet och flög iväg på torsdagen och hade trots allt som tur är två fantastiska dagar ihop.

 Sedan var det ordnat så att hon fick åka inrikesflyget till San Jose där kompisarna höll hus,  för att dagen efter ta bilen hem med dem. Hon blev lämnad på flygplatsen, hoppar ur bilen och säger ” Hejdå barn vi ses hemma imorgon! ”

Ibland kändes det som jag bara försökete fly från allt på något sätt. Planerade in varenda  dag och varenda helg med något för att inte vara hemma och tänka så mycket. Jag hoppades att min man skulle orka med mej ett tag till, tills jag kommit över min kris. Ålderskriser har jag aldrig haft (ännu) men separationen med mina barn har varit väldigt jobbig för mej. Jag vet att vi gjort allt vi kan för våra barn och att vi behöver tid för oss själva nu. Jag intalar mej det varje dag och kommer att njuta av det så småningom.