Jag vet att jag hade problem när sonen också skulle flytta.

 Vi har gjort väldigt mycket ihop i vår familj. Det har varit både idrott, ö-luffning, camping i pytteliten husvagn eller något större tält , långa bilresor till Paris eller svenska fjällen (därför tycker jag Telias reklam där de satt och sjöng i bilen är så söt) till helt vanliga chaterresor.

Vi åker iväg med packning och allt och ska hjälpa sonen att flytta in.

 Hans första kommentar när vi går in i student lägenheten är ”Oj, vad litet” det knyter sig i hjärtat på mej. Här ska vi lämna honom alldeles ensam. Han känner inte någon och så ska han dessutom sitta i denna lilla lägenhet. Vi får till det riktigt fint och han blir nöjd men ändå när vi ska köra så orkar jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag gråter hela vägen hem. Min man säger till mej, ”men det är ju bara 2 timmars bilresa bort.”  Jag får fram mellan snyftningarna  ” Två timmar och 16 minuter står det på GPS:en”. Min man och dotter skrattar åt mej i bilen. Men för mej var de där 16 min jätte viktiga, då många av våra vänners barn bara flyttar till ”stan” som bara ligger 16 min bort från vår lilla by. 

Ok nu i efterhand skrattar jag också åt det.  Men 2timmar och 16 min är tillräckligt långt för att inte kunna träffas och kramas varje dag. Ofta när jag var ute och gick och hörde  musik som sonen  skojat eller fjantat över eller som man

liksom har ihop som tex. Melodi Club så kom tårarna rinnande.

 Jag tror det tog minst en månad innan jag kunde lyssna på musik och prata med honom utan att tårarna rann. Nu super trivs han och det var inte alls lika svårt att lämna honom efter sommar uppehållet.

 Jag vet ju att man inte äger sina barn, man har dem bara till låns. Och det gäller att ta vara på den lånetiden!

Jag sitter och lyssnar på min dotter när hon solar,  pratar och skrattar  ute på altanen med en kompis i telefon.  Hon har alltid skrattat mycket.  Jag njuter och känner mej överlycklig över att ha henne här. Ändå  gråter jag både inombords och på riktigt, om nätterna ja nästan hela tiden känns det som (mest när ingen ser och hör). Samtidigt som jag tycker att jag inte har rätt att känna så här. Borde som sagt vara hur lycklig som helst.

Har det kommit ifatt mej nu kanske. Det som höll på att hända. Det har gått några månader nu. Jag har alltid blivit omtalad att det är jag som lyfter familjen, gör alla glada och får folk att må bra. Var är alla nu när jag behöver hjälp? Eller är det så att jag inte talar om hur jag egentligen mår.  Det har kanske varit lite mycket. Har funnits till för vänner som kännt sig nere, som varit sjuka, som har problem på jobbet, som har problem med barnen,  tagit hand om gamla krävande svärföräldrar osv. 

Och sedan telefonsamtalet från dottern som är aupair i USA. 

 Klockan 05,25 piper sms signalen. Det står ”Mamma starta skyp nu!!!!”  Man hinner tänka mycket och hjärtat hinner slå väldigt många slag innan datorn och skyp är på. Förra gången vi fick ett sådant sms var bara 1½ månad tidigar. Då hade en svensk aupair vän till vår dotter dött av hjärtstillestånd. Mamman och pappan från sverige hade fått åka dit och stänga av respiratorn då hon förklarats hjärndöd.  Det är absolut det värsta som kan hända. Känslan och tankarna  fanns så klart när man vinkade farväl av sin dotter  på flygplatsen, även om man inte ska tänka så (Jag har nämligen läst The Secret av Rhonda Byrne).

Jag led fruktansvärt med dessa stackars föräldrar. I detta läget ville jag bara skrika ”JAG VILL ATT DU KOMMER HEM, NU!”  Men man ska ju stötta sina barn och lära dem ta sig igenom livet på ett bra och lärorikt sätt. Det var bara att bita ihop och säga de rätta sakerna fastän att hjärtat säger något annat.