Så var det då dags igen. Denna gång är det dottern som ger sig av, ända till Kalifornien i USA. Man vänjer sig nog aldrig vid denna känslan. Tur att jag bara har två barn. Vi gav oss av kl halv tolv på natten till flyget, då skulle vi ha försökt att sova lite innan på kvällen. Det gick inte alls. Jag gick runt ensam i huset och grät, jag gick in till dotterns rum lade mej vid sidan om och bara tittade och snusade på henne. På resan ner till Kastrup försökte hon övertyga både sig själv och mej om att ett år går väldigt snabbt ” Det är 8 månader sedan vi var i Sälen mamma, det känns inte så länge sedan!” eller det är nästan ett år sedan vi var och provade ut min balklänning mamma!” Och visst så här i efterhand så känns det inte länge men ett år framåt känns hemskt!

När vi träffat de andra som skulle med planet och skulle ta farväl så känns det som man skulle vilja stå där och kramas i evigheter. Det gör så ont i HELA hjärtat och kroppen vill inte lyssna. Känns som man aldrig ska få hålla om varandra igen. Det känns som en del av en själv dör, på något sätt.

Väl hemma igen bröt jag ihop fullständigt när jag gick in hennes rum. Det gör så ont i magen och hjärtat så jag mår illa. Samma saker upprepar sig igen med musik framför allt, eftersom vi gympat mycket ihop så är det inte många låtar jag orkarde lyssna på just då. När hon ringer hem och är ledsen känns det så klart jätte jobbigt, man vill inget annat än att sina barn ska vara glada men samtidigt är ju detta en del av livet. Det känns könt med skype så man kan prata och trösta hur länge som helst utan att behöva avbryta och lägga på för att man inte har råd att prata.