Men nu börjar mina mardrömmar.

 Jag vaknar varje natt med ett ryck,  jag gråter, har hjärtklapplning och  är alldelse genom svett.

Jag vill inte att hon kör ut på kvällarna,  om hon glömmer att sms:a när hon kommit fram och dessutom inte svarar när jag ringer då börjar jag gråta och hjärtat slår dubbelslag.

 Sover man dåligt så funkar inte resten heller så bra.

 Jag måste fortsätta att vara glad och trevlig på min firma mot mina kunder, jag måste fortsätta att lyssna på mina vänner, vi måste fortsätta att ta hand om svärmor och svärfar som bara kräver mer och mer.

 Kanske  inte konstigt att jag ibland inte riktigt vet var jag är påväg eller vad jag ska göra.

 Jag kanske borde prata med någon,  men psykiatrin har ju inte ens tid med dem som är sjuka och har problem. Då känns det lite löjligt att ringa och säga att man är lite ledsen.

Det blev en jobbig tid framöver  för dottern. Överallt hon gick mötte hon ju folk som undrade varför hon redan var hemma. Hon fick krishantering av ungdomspsykiatrin, hjälp av sina kompisar och oss så mycket vi kunde. Man vet ju inte riktigt hur man hanterar sådana här känslor eller vad hon går igenom i sina tankar. Till slut kunde hon prata om det utan att börja gråta, åtminstone de flesta gångerna. Och mardrömmarna verkar ha lugnat ner sig.