Vill bara säga att jag HATAR när folk ljuger. Jag klarar verkligen inte av det!!!     

Satt igår och tittade på Nyhetsmorgon, som jag gör varje morgon när jag äter frukost för man känner sig inte så ensam då  . 

Då berättar Jesper Lissmark Hult att han ska cykla genom hela Europa på enhjuling för Friends. Han ska även dela ut gratis kramar. Det finns många där ute som behöver en go´kram . 

Jätte fint tycker jag men samtidigt är det för jävligt att det ska behöva uppmärksammas över huvud taget, det här med mobbing alltså!

Att vi inte ska få vara oss själva utan måste vara "normala" vad nu det är!? Och vem bestämmer det!? 

Jag kan inte säga att jag blev mobbad som barn men det var alltid någon som måste tala om, kommentera eller säga något elakt om mina ögon. Jag har nämligen ett blått och ett brunt öga. Som sagt varför kan man inte få vara som man är så länge man inte gör någon annan illa!?

Fy, usch för människor som måste vara elaka  .  Jag har alltid talat om för mina barn att de människor som håller på så, mår inte bra själva men det är såklart inte ok att bära sig illa åt mot andra för det. Men jag är fortfarande övertygad över att det är så och då är det lättare att ta sig igenom vissa händelser, iallafall som vuxen. Är såklart inte lika lätt när man är ungdom men håll ut det blir alltid bra till slut   .

Jag önskar Jesper LYCKA TILL! Och cykla försiktigt och var rädd om dej och din kompis.

Kram   

Jag såg Mats Sundin i TV häromdagen som ambassadör inför VM. Just detta gällde matchen Sverige - Tjeckien.

Just den gick ju inte så bra men jag satt här och började då tänka på när vi var i Toronto, Canada och hälsade på min kusin som bodde där just då. Vi firade in 2000-talet där. 

Eftersom vår son spelade hockey och min man har varit pojk- och juniorhockeytränare i många år så var det självklart att vi skulle se Toronto spela.

Jag tror de spelade mot Buffalo, jag minns inte om de vann men jag minns det som hände efteråt väldigt tydligt för så lycklig som vår son blev har jag nog aldrig sett honom sedan dess.

Efter matchen gick min kusin fram och frågade någon slags säkerhetsvakt om man kunde få autografer från spelarna och han var framme och pratade med oss, frågade var vi kom ifrån m.m och visade sedan ner oss där spelarna kom ut när de bytt om.

Där stod ca 10 barn och väntade. Efter ett tag när några kommit ut så blev vi bortkörda därifrån  och Mats Sundin hade fortfarande inte kommit.

Vår son blev förstås jätte ledsen och berättar på sin knaggliga engelska (10-år gammal) att han kommer ifrån Sverige och spelar hockey osv. så vakten smälter för honom och låter honom stå kvar i trappan.

Rätt som det är så ser han uppifrån att Mats kommer ut och går neråt, så han ropar "Mats, Mats Sundin" och Mats svarar "Ja" Vår son blir jätte nervös, skyndar sig ner för trappan, tappar sitt block och sin penna och för första gången i hela sitt liv, tror jag, blir han mållös men lyckas ändå få fram "Kan jag få din autograf". Fastän vi egentligen inte skulle varit där och de naturligtvis bara ville hem så tar han sig tid för honom och skriver sitt namn i blocket och på hans jacka (som aldrig mer tvättades eller användes) och vänder sonen om för att vi ska kunna ta en fin bild på dem. Vår son är helt lyrisk, det ser ut som om han står bredvid Gud själv och i hans ögon så var det så klart det och såhär i efterhand fastän jag inte haft någon sådan idol "tror jag" så har Mats Sundin säkert betytt oerhört mycket för både hockeyn och mångahockey killar.

Vi var extremt tacksamma över hans ödmjuka sätt att ta sig an en liten kille på 10-år som aldrig kommer att glömma detta. Tänk om alla var sådana.

Tack   

Vad är väl en vandring längs Mörrums ån!? Den kan va´blöt, tråkig och kall eller alldeles, alldeles underbar!

Vår årliga vandring längs Mörrumsån blev inställd  . 

Vilket busväder det blev i lördags. Vi är ett gäng på åtta stycken som brukar bli körda ca 1-2 mil hemmifrån.

Sedan börjar vi med en Jägermeister, vandrar neråt ån, stannar och grillar, dricker lite öl och vin, pratar och skrattar och har det allmänt underbart. Det är otroligt vackert och själsligt stärkande. Underbara, underbara Sverige som ger oss den möjligheten att bara njuta av naturen och dessutom gratis också.

Jag har fått nöja mej med att kolla lite gamla bilder istället. Vi bor så nära så vi kan gå varje dag om vi vill men just denna vandring är lite speciell   

Tittade på TV4 nyhetsmorgon igår.

Där satt Magnus Hedman och hade skrivit en bok om sitt liv, droger och svek. Jag har inte läst just denna boken så jag ska inte dömma honom än.

Det är såklar bra om folk kan läsa och få råd om hur man kan ta sig igenom vissa svåra stunder i livet.

Men det känns som de här kändisarna ska kunna bära sig åt lite hur som helst och sedan bara skriva en bok, be om ursäkt, skylla på sin barndom eller någon annan som gjort dem illa och sedan är allt bra.

Det finns människor där ute som har haft det minnst lika jobbigt, som har fler råd att ge, kanske rent av bättre. Som kanske skulle behöva pengar från en bok men som ingen bryr sig om att läsa om för att de inte varit fotbollspelare, höjdhoppare, skådisar eller något annat. Kändisarna har iallafall, hur man än vänder och vrider på allt, haft möjlighet att göra något bra av sin tallang, leva ett helt annat liv än vi vanliga dödliga och sedan skitit bort det, synd.

Kram, var rädda om er   

 Oj då! Ser inte helt bra ut att sluta sin blogg så men jag mådde nog inte riktigt bra. Men nu är jag tillbaka, glad och stark . Jag hade nästan glömt bort mitt lösenord  .

Jag får nog stapla upp lite av det som jag gjort under denna period.  

Det har varit samtal, julfirande och fest med folk jag älskar, lite resor både inom och utom Sverige och planering för nya resor med familj och vänner och utan familj och vänner.

Det första som hände efter november var att jag tog mej i kragen och ringde gynekologen för att kolla om jag var påväg in i klimakteriet eftersom jag betedde mej så konstigt  .

Väl där så träffade jag en underbar gynekolog som verkligen tog sig tid (fick till och med pengarna tillbaka för att han var så försenad, så han tog verkligen hand om ALLA sin patienter).

Han talade om att det var inte klimakteriet som spökade. Jag vet inte vad det är men du ser inte glad ut i ögonen även om du ler, sa han. Jag började förståss gråta och sedan rullar det på och jag får träffa en kurator. 

Det kändes helt underbart att få prata med henne. Jag tyckte att det nog var ganska onödigt att gå dit för det finns ju människor som har betydligt större bekymmer än jag. Jag skämdes nästan lite för att ha tagit någon annans plats och tid.

Synd att det inte finns tid för alla i sjukvården för jag tror att många hade mått betydligt bättre om man fått ventilera sina tankar med någon som vet hur man vänder dem till något bra eller bara lär ut hur man ska låta dem flyta förbi. Sedan när riktigt nära vänner eller släktingar sårar så är det kanske inte lika lätt att ta till de metoderna.

Eftersom jag är en våg så får jag väl acceptera att jag åker lite berg- och dalbana i mina känslor   .

Men just nu mår jag utmärkt.

I´ll be back soon, I promise